Gärdsgårdsmurar från järnåldern (500 f.Kr.-1000 e.Kr) är de äldsta hägnadsrester som finns bevarade i vårt land, och stenmuren finns nämnd i skrift från 1500-talet av Olaus Magnus. Ibland stöter man på gamla stengärden som verkar alltför låga för att ha gjort någon nytta.

En del bevarade stengärdsgårdar kan vara mycket gamla, men flertalet kom till först i slutet av 1700-talet och framför allt efter mitten av 1800-talet. Genom det laga skiftet efter 1827 och en förordning från 1857 blev rågångarna mellan gårdarna i den gamla byn hägnadspliktiga, men varje fastighet fick själv bestämma om sina egna hägnader. Tiden sammanföll med 1700- och 1800-talets rådande virkesbrist förorsakad av skogsskövling. Utmarksbetet hade även negativt påverkat skogens föryngring, och skogarna hade blivit alltmer glesa. Därför kom man främst att använda stengärdsgårdar uppbyggda av sten som brutits upp på tidigare åkrar och nyodlingar, eller som man tog från gamla stengärdsgårdar eller odlingsrösen. Dessa stengärdsgårdar som våra förfäder upplagt under svett och möda finner man ofta numera i täta granplanteringar eller lummiga lövskogar, sedan åkrar och hagar på senare tid planterats eller växt igen. En del har raserats av tidens tand och med hjälp av skogsmaskiner. En del har även fallit offer för rationaliseringen och med grävskopans hjälp grävts ner eller forslats bort. Många stengärdsgårdar kom inte bara att fungera som hägnader utan har också under åren utnyttjats som upplag för all den sten man bröt eller plockade upp på åkrarna, och ibland kan man se stora stenblock, som med maskiners hjälp placerats ovanpå en gammal gärdsgård.